… that is the question…
Denna ständiga debatt kring mobiltelefonernas varande eller
icke varandra skrämmer mig lite. Vi håller på att utveckla våra skolor digitalt
inte bara över hela vårt avlånga land utan
över hela världen. Jag undrar – är inte mobiltelefonen i allra högsta
grad en del av denna digitalisering? Kan vi utesluta den bara så där? Vad hände
med att förhålla sig till den och se utvecklings- och användningsmöjlig-heter?
För mig är inte frågan OM vi ska ha den utan HUR kan vi på
bästa sätt dra nytta av även dessa devicer i våra klassrum? Hur når vi en högre
måluppfyllelse med dem? Jag håller med Sara Bruun, som bloggar kring detta och
berättar om hur finurligt hon införlivar och gör mobiltelefonerna till naturliga
delar av barnens hela vardag – särskilt inom språkklassrummets väggar, där de
tex spelar in sig själva i Soundcloud och skickar deras dialoger till henne för
bedömning och mycket, mycket mer. Hon gör detta med öppna ögon och är medveten
om att, liksom när eleverna sitter vid andra devicer som tex datorer i skolan
så kan, de också är ute på sociala medier då och då men att det hela hänger på
att pedagogen gör undervisningen motiverande och på riktigt. Läs mer om henne här: Mobilförbud - nej tack
Över huvud taget är det intressant att följa debatt och
artiklar ett antal år bakåt kring detta heta ämne utan att något speciellt nytt
har tillkommit (det känns som om det är samma saker som upprepas på lite olika
sätt, men ibland också helt lika), under tiden lämnas elever och lärare i varje
klassrum att hantera detta dagligen när det istället skulle kunna plockas fram
riktlinjer, tips, idéer kring hur dessa skulle kunna användas på ett produktivt
sätt. Läs mer här:
De störande moment som det talas om är en lika levande
utmaning oavsett vilken device eleverna använder. Det är här vår professionalism kommer in. Med
en genomtänkt metodik och pedagogik kommer eleverna varken att vilja sitta med
annat eller ha tid för att sitta med annat. Om de skulle skriva eller läsa
något på någon social media så kan det också vara så att de behövde en kort
paus/ett break för att sedan kunna ta sig an uppgiften igen. Att använda olika
devicer visar också dem möjligheter till hur de kan använda sig av dessa i
andra sammanhang som tex vid läxläsning.
Åke Grönvall skriver i sin bok (s 7) att alla ”apparater”
tillsammans ”gör att vi kan fokusera allt
mindre på tekniken i sig och alltmer
på innehållet- vad vi kan göra med teknikens hjälp.” Vidare säger han
också på samma sida att ”det viktigaste nu är pedagogiken; att varje skola och
kommun funderar över vad man vill uträtta och sedan hitta lämpligast teknik för
att göra det.”
Jag tror att många av oss skräms av all teknik, vi kan ofta
känna oss okunniga och otillräckliga, men här behöver vi tänka om! Vi pedagoger
är kompetenta och välutbildade och själva eller med hjälp av kollegor eller
handledning KOMMER vi att hitta vägarna, vi KOMMER att utvecklas tillsammans
med eleverna och varandra. Ta hjälp av det utvidgade kollegiet. Arbeta
internationellt med andra pedagoger i andra delar av Europa. Få nya influenser,
ny input och införliva dem i din redan välfyllda ryggsäck. Lärarna är inte
överflödiga i ett digitalt klassrum; TVÄRTOM – vår närvaro och våra insatser är
viktigare än någonsin, här kan vi aldrig lämna eleverna åt sig själva utan de
behöver handledning/vägledning/stöd för
att kunna utvecklas vidare. Det vi
pedagoger behöver, enligt min mening, är en tydlig praktisk teori som är
väldefinierad för mig själv i synnerhet men också så att jag enkelt och snabbt
kan visa/berätta om den för andra: Var är jag som pedagog, vilka metoder
använder jag mig av, vilken kunskapssyn har jag, vilken forskning stödjer jag
mitt förhållningssätt - min yrkesprofession på? Stora, tunga och viktiga
frågor, utan dem kan vi inte bedriva en framåtsyftande undervisning med klara
mål vare sig vi har digitala resurser eller ej i klassrummet. 
Mobiltelefonen kan spela stor roll i att utveckla och
utforma den formativa bedömningen så att den genomsyrar vardagen i skolan på ett
enkelt och opretentiöst sätt, men också bland många andra pedagogiska områden
och för att utveckla de förmågor som eleverna behöver som ju växer upp i det 21
århundradet (21st Century learning skills). Tänk vad härligt med en mångfald av devicer
där alla elever deltar på sina villkor, med en device som de känner sig bekväma
med och som utvcklar allt ovan och ännu mer därtill.
Hur skulle vi vuxna reagera om vi inte fick ha våra
mobiltelefoner på dagtid – personligen använder jag min jättemycket i mitt
jobb. Den är en tillgång och ett komplement till det jag gör för övrigt. Om jag
inte behöver den så ligger orörd men tillgänglig.
Jag läste i senaste utgåvan av tidningen Barn (1502) (som
ges ut av Rädda barnen) om mobiltelefonernas revolutionerande användning över
hela världen och särskilt vilken skillnad de har gjort i Afrika. Här berättar
forskaren Gudrun Wikander, som har forskat om mobilanvändandet i Tanzania, om
hur enormt stor inverkan mobiltelefonen har på det dagliga livet där. Nu kan
man enkelt kommunicera med varandra, en hel by kan gå ihop och investera i en
telefon men ha sina egna SIM-kort, i en del kiosker kan man hyra mobiler per
minut. Hon talar om en ”mobilexplosion” och berättar att 6 miljarder av
världens 7 miljarder människor har tillgång till en mobiltelefon. Hur kan vi
dra nytta av detta? Hur kan vi dra lärdom av detta och utveckla våra
användningsområden i vår del av världen så att våra medborgare använder sina mobiltelefoner på innovativa, spännande och
utvecklande sätt?
To evolve…
or not evolve…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar